Det solidariska sveket

Västvärldens allianser föddes till stor del under andra världskriget. Den gemensamma nämnaren var ett solidariskt stöd där ett angrep på en allierad var ett angrep på samtliga länder. Tillsammans byggde västvärldens ekonomier den framgångssaga av hög levnadsstandard som vi ofta tar förgivet idag. Förutom ett starkt militärt samarbete integrerades ekonomierna på ett helt nytt sätt, handelsbarriärer togs bort och gränsöverskridande transaktioner & investeringar ökade dramatiskt i volym. Resultatet var en ökning i levnadsstandard som tidigare aldrig ägt rum.
Detta står i stark kontrast till det vi ser idag. Inom EUs ”union” beslagtas medicinsk utrustning som den allierade grannen behöver för att rädda liv, katastrofen hos dom svagaste blev fullständigt ignorerad när sjukvården kollapsade. På andra sidan av atlanten slåss staterna om bristfälliga resurser, och handsprit säljs för 100 dollar litern.

Hur hamnade vi här?
Någon stans på resan valde vi en annan värdegrund, efter kalla kriget blev vår gemensamma fiende en teoretisk varelse. Extrem individualism tog gradvis över den solidariska framåtandan som byggde vårt välstånd. I den grad vi överhuvudtaget spelar så spelar vi inte länger för att vinna, men för att inte förlora den rikedom vi ärvde. Framåtandan har byts ut mot en kollektiv hopplöshet, majoriteten av Europas befolkning förväntar ett sämre liv om fem år (PEW), i Frankrike förväntar 89 av hundra en sämre tillvaro om fem år.
Istället för en tydlig strategi för det afrikanska kontinent där vi ser befolkningen som en framtida resurs, betalar vi Turkiet för att stänga gränserna. Det tog tre veckor för Tyskland att agera, och under tiden hann Kina flyga utrustning och medicinsk expertis till drygt åttio länder. Ur vårt perspektiv utnyttjade Kina situationen för att få billiga politiska poäng, och utrustningen som räddade våra ”allierades” liv var säkert av låg kvalitet.

Hur alvarlig är situationen?
Normalt får störningar som påverkar ekonomisk utveckling stor uppmärksamhet av institutioner som bedriver ekonomisk forskning. Internationella aktörer som IMF, Världsbanken, OECD, ECB, EU kommissionen och Bank of international settlements, samt alla nationella centralbanker ägnar mycket tid åt att försöka kvantifiera realekonomiska effekter. De flesta institutioner publicerar fortlöpande rapporter där man redovisar antaganden och modellerar utfall. Denna gång är det helt tyst. Med undantag av några få privata aktörers initiativ är frånvaron av kvalificerade analyser total.

Varför?
Till en början hade västvärlden en marginaliserad attityd till händelsen, alvaret överraskade de flesta och få var förberett på det som kom. Detta kan förklara en del, numera handlar tystnaden om att upprätthålla allmänhetens förtroende för det finansiella systemet. Våra folkvalda myndigheter skickar ständigt fram Bagdad Bob med lugnande kommentarer om att kurvan snart går åt rätt håll.