Spaniens granne i syd.

Den afrikanska kontinenten är en av Spaniens närmaste grannar med 54 länder. Europas intresse för Afrika begränsar sig till att betala Turkiet för att ta hand om ”problemet”. Den västliga strategilösa attityden till Afrika är mycket unik. Förutom att betala milliarder euros till Turkiet, tillhandahåller västliga institutioner som världsbanken lån till utvecklingsprojekt med en genomsnittlig (ocker) ränta på 9,11 % (år 2018). Till detta finns det många vidriga exempel på västlig exploatering som paketerats som ”hjälp” till regionen.
Jämför vi Afrikas befolkningsutveckling med Europas (inklusive Ryssland) ser vi en intressant bild. Året 1955 var Afrikas befolkning 253 miljoner, vid utgången av 2019 har siffan ökat till 1,34 miljarder.

Enligt FNs prognos kommer Afrikas befolkning uppgå till 2,5 miljarder om 30 år, medan Europas befolkning krymper från 747 miljoner till 710 miljoner. I skrivande stund är mer än hälften av Afrikas befolkning under 20 år medan siffran för Europa är 42,5 år. Om 30 år är samma siffra 25/47 år. Hur kommer det sig att Europa inte har en strategi för våra afrikanska ”bröder”? Och varför ser asiatiska länder Afrika som en gigantisk resurs?
Tidigt på nittiotalet etablerade Kina ett informellt samarbete med flera afrikanska länder, och år 2000 etablerades FOCAC (Forum on China-Africa cooperation). Sen dess har Kina efter framgångs-modellen från egna ekonomiska zoner byggt ut mer än 6200 kilometer med tåglinjer, 6500 kilometer med vägar, 80 kraftstationer, 20 djupa containerhamnar etc, listan är mycket lång. Till detta har Kina lånat ut stora summor till afrikanska infrastrukturprojekt, enlig Världsbankens uppskattning är Kina långivare till 14 % av statsskulden på kontinenten.